May 1, 2006   

Tragikomisk första maj

Röda fanor, slagord och klasskamp står på schemat idag. Årets höjdpunkt för vänstern, där man till mans ska sluta upp och demonstrera för rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Men 1 maj känns mer tragikomiskt än revolutionärt. En vänsterkartell vill ännu en gång att vi ska rösta på dem. Ety nästa valperiod så kommer de att göra skillnad.
     Idag träder alltså vänstern fram--som opposition. Det svenska samhället upvisar stora brister, men allt kommer att “ställas till rätta”. Skatterna ska höjas och offentliga sektorn ska få växa till sig. Under de nästkommande fyra åren kommer allt att bli bra. Alla ska få bra skolor, bra äldreomsorg. Trygghet.
     Nu ska äntligen arbetaren få upprättelse och få skälig lön för slitet; nu ska alla få den utbildning och trygghet som de har rätt till; nu ska pensioner och bidrag höjas rejält--och de rika ska klämmas åt.
     Problemet är bara att de som talar sig varma för sin arbetarrörelse är de politiska högdjuren i det statsbärande partiet med månadslöner motsvarande fem eller sex undersköterskors. Och de är starkt ackompanjerade av välvilligt inställda vänsterpartister. För det är ju socialdemokraterna, med god hjälp av vänsterpartiet, som nästan uteslutande haft makten under det senaste seklet. Har de egentligen någon trovärdighetnär de står där på podiet med de röda fanorna?
     På något outgrundligt sätt tar de tydligt ställning både för och emot sig själva--om och om igen. De är höginkomsttagare, men anser sig vara hårt ansatta arbetare. De kräver förändring men sitter samtidigt i maktens korridorer och är de som hade kunnat få till stånd förändringen för länge sedan. Men ingenting verkar hända.
     Det är faktiskt lättare att förstå de orättvisor som finns i dagens samhälle som resultatet av socialdemokraternas politik snarare än bristen på densamma. Att de fortfarande i 1:a maj-talen kräver makt till förändring är pinsamt. För handlar det inte egentligen om att socialdemokraterna växt ihop med makten och inte kan tänka sig att vara utan den?
     Den politiska eliten fortsätter att sätta sprätt på skattepengarna, som aldrig tycks räcka. Vi under skatter “dignar ned”, samtidigt som endast 24 procent går till vård-skola-omsorg. Vart går resten?
     När Marita Ulvskog idag äntrar scenen i Folkets Park i Malmö kommer vi säkert at få höra ytterligare paroller och floskler. Säkert uppblandat med ett par “det går bra för Sverige”, löften om skattehöjningar och reformer, liksom varningar för borgarnas politik.
     Men det skulle vara både smakligare och långt mer intressant att höra vad Marita och hennes regeringskumpaner gjort av makten fram till nu. Vad blev det egentligen av de krav på förändring som basunerades ut valåret 2002? Och 1998? Och 1994, 1988, 1985, 1982? Och så vidare...
     På första maj går vänstern och socialdemokratin i opposition--mot sig själva. Det skulle vara trevligt att höra var våra skattepengar blivit av och varför de inte gjort någon skillnad. Helst innan vi hör nästa uppsättning löften om vad ytterligare en skattehöjning ska gå till.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe