January, 2006   

Vid vägs ände

Gamla marxister talar fortfarande om vikten av att krossa borgarsamhället och ställa det på ända; att införa en proletariatets diktatur. När kapitalismen slutligen trasat sönder sig själv, till följd av sina inre motsättningar, kan de som aldrig styrt ta över makten över staten och samhället. Då är det proletärernas tur att ta plats i maktens korridorer; bara dessa vet vikten av att avskaffa staten och kapitalismen, heter det.
      Men först ska kapitalismen få göra sitt. För även Marx såg att kapitalismen har en styrka och ett syfte; det är bara kapitalismen som kan skapa de enorma välståndsökningar vi sett under främst 1800- men också 1900-talet. Först rikedom, sedan diktatur, först därefter frihet.
      Mao gjorde en egen tolkning av Marx’ läror; enligt honom kan kapitalismen nyttjas i folkets intresse. Man ska enligt maoismen med statens hjälp hålla kapitalismen i strama tyglar och därmed skapa välstånd med minimalt inslag av kapitalistiskt förtryck. Genom att inrätta en särskild samhällsklass med enda uppgift att skapa välstånd, en på statens uppdrag agerande ”patriotiska kapitalister”, kan man undgå kapitalismens fasor och snedda förbi proletariatets diktatur.
      Det är det vi ska få se i Kina, säger de, om nu allt går vägen. Där införs kapitalismen i starkt avgränsade regioner, där kapitalistklassen ges fritt spelrum att skapa välstånd – ett välstånd som de, när timmen är slagen, frivilligt ska ge upp för folkets bästa. Men först ska tillräckligt med rikedom skapas.
      Så det behövs inte någon samhällsomstörtande verksamhet för att nå slutet på kapitalismen och en ny, jämlik världsordning, men samhället måste vändas upp-och-ner. Det är nämligen det som är kommunism: man tar först tillbaka vad kapitalisterna har ”roffat åt sig,” sedan sprider man välståndet så att det blir lika för alla, och så lever alla lyckliga på detta välstånd tills döden skiljer dem åt.
      Tar man sedan Marx’ idé om vägen till kommunismen och omformar den på det typiskt svenska sättet, med en mindre klarspråkig och lite mer av en tvekande, neutral och vill-inte-göra-någon-upprörd-inställning, blir resultatet både överraskande och skrämmande. För marxism utan revolution och diktatur, men med en övermäktig och allomfattande stat blir en slags bedövande och kvävande socialdemokrati.
      Kanske är vår tids kommunism en något hukande och landsfaderlig ulv i fårakläder, en alltjämt växande stat med ständiga och allt större korrigeringar av medborgarnas liv och leverne. Förmynderi och social ingenjörskonst, men indirekt så att ingen får anledning att opponera sig. Det är ju precis vad socialdemokratin står för. Det var ju därför de gjorde sig kvitt de revolutionära krafterna för hundra år sedan--för att nå lyckoriket genom den demokratiska staten.
      Det finns skäl att tro att vi närmar oss målet, inte minst om vi återigen ser till marxismens spådomar. För visst är det svenska samhället idag helt upp-och-ner. Den arbetarklass som tidigare var den svagare parten står med statsmakten som ett ben och fackförbunden som det andra--och med storföretagen i knäet. Samma arbetarklass har med statens försorg sett till att förse sig på andras bekostnad och så fort de kan ser de till att sko sig på de få kapitalister som är oförstående nog att stanna kvar. Annars står vi andra i skottlinjen.
      Byggnads- och andra arbetare har med sina starka fackförbund sett till att höja sina löner och skaffa sig förmåner, givetvis på de gamla ”förtryckarnas” bekostnad. Företag och företagsledare får passivt se på när man tar rast på rast och paus på paus, samtidigt som man har rätt till ersättning även om man inte arbetar--och har hög lön utan prestationskrav.
      Samtidigt står akademikerna för arbetslösheten, ibland står så många som var tredje med akademisk examen utanför arbetsmarknaden. Och inte får de längre betalt för sin investering i skolbänken heller. Numera slåss de om traineeplatser med ständig övertid för löner som en arbetare aldrig skulle acceptera--med några hundra tusen i studieskulder som extra ryggsäck.
      Så nog är världen upp-och-ner. Efter nära ett sekel av socialdemokratiskt styre kan vi blicka tillbaka på en hiskelig utveckling som ständigt skjutit oss längre och längre bort från tingens naturliga ordning. Det som är rationellt och logiskt hållbart gäller inte. Den som försöker och lägger manken till finner sig beskattad och reglerad, medan den som flyr undan och söker sig till facket belönas. Det råder ingen tvekan om vilka det är som idag ”roffar åt sig”. Och vilka det är som får betala.
      Nu väntar vi bara på att de tar det sista steget. Nu står vi vid vägs ände.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe